Bråka på kvinnokratiska

Anna Bergengren frågar sig hur det står till med debattklimatet inom svensk feminism. 

Jag har tänkt på det ganska länge. Hur bra vi har det som har råd att diskutera olika sorters feminism. Alltså, i stället för att behöva kämpa för rätten till att få rösta eller arbeta. Jag förstår att det inte är så överallt. Men i den svenska, vita medelklassfeminismen, den där jag själv befinner mig med mina förutsättningar och åsikter, där börjar vi väl ändå, om än mycket långsamt, närma oss målet? Då kanske man kunde tro att stämningen i denna grupp skulle vara lite trevligare, men nej, den är snarare motsatsen.

“Klimatet är trångt, argt och oförlåtande”

För någonting är skevt i debatten just nu. Klimatet är trångt, argt och oförlåtande. Det märks så fort någon tycker lite annorlunda. Då menar jag inte annorlunda som i att någon förespråkar rasism, barnaga eller abortförbud. Vissa saker måste, och ska, såklart väcka ilska. Nej, jag menar när någon kanske vill vara en annan sorts feminist än de andra. Någon vars ambition kanske är att nyansera lite. Kanske bara föreslå ett annat sätt att tänka.

Anna Björklund gjorde precis det i våras, i form av boken Kvinnomanualen. Jag ser så pass skilda profiler som Isobel Hadley-Kamptz, Bianca Meyer och Isabella Löwengrip göra det ofta, och därtill många mindre Twitter- och Instagramkonton. Jag brukar tycka det är roligt att läsa och ta del av. Betyder det att jag håller med om allt som dessa personer säger? Absolut inte. Men någonstans på vägen har rektionerna på dessa, ganska milt annorlunda, åsikter blåsts upp till oproportionerlig storlek. Deras tankar rör upp regelrätta hånskratt, det förlöjligas, härmas och raljeras på en nivå som om personen sagt att den är nazist eller älskar att döda små kattungar. Det är beklämmande. De verkar genuint inte mena något illa. Väl? Eller är det jag som är fruktansvärt naiv?

Jag vet att jag själv ibland för in åsikter i debatten som knappt ens är åsikter, utan egentligen mer bara mitt sätt att leva. Det han handla om att jag har hittat något slags fridfull känsla i att utföra hushållsarbete, eller att jag tänker vara föräldraledig länge med mitt barn. Jag vet mycket väl att dessa parametrar inte nödvändigtvis behöver föras in i någon feministisk åsiktskanon. Att de kan få finnas för sig själva, vara det som funkar för just mig, helt utan att jag behöver dra in politik i det. Men jag har i min enfald tänkt att det kanske kan vara uppfriskande? Jag vet ju att jag själv tycker det. Att om alla säger något, så känns det lite kul om en person till slut kommer och säger något annat. Även om jag inte håller med.

Kan det inte vara roligt att höra lite olika röster? Trots att vi är på samma sida i grunden? För att återgå till Anna Björklund som exempel så minns jag hennes reaktion på det märkliga påhoppet från Nina Björk i våras, då när Nina påstod att Anna inte hade gift sig med sin man av kärlek. Jag hörde Anna prata om det i en podd sedan, och hon var så… bestört? Hon hade tänkt att de var ganska lika, hon och Nina. Båda intresserade av genusfrågor, båda med liknande bakgrund som småbarnsmammor som varit hemma mycket. Hon hade tänkt att de kanske kunde bli kompisar?

Lite så har jag själv känt när jag gett uttryck för åsikter som jag tänk kan vara kul att diskutera, men mötts av den där raljanta tonen. Vad dumt av mig, jag som trodde att vi kanske kunde ha en diskussion? Att de som inte håller med en kan bemöta en med frågor och argument, i stället för att vara rakt av elaka?

Missförstå mig inte, jag tycker inte synd om mig själv och blir inte ledsen. Jag förstår att om man ska tycka saker offentligt så får man nog tåla en del, och man kan inte göra alla nöjda. Men lite besviken blir jag allt. Jag trodde att vi ändå var ganska lika i slutändan, vi som deltar i den här debatten? Vi är ofta tjejer i ungefär samma ålder, vi är alla intresserade av feminism och politik, vi är alla deppiga över rasismen som breder ut sig i samhället, vi har alla ångest ibland.

Hade vi inte kunnat vara kompisar? Eller åtminstone ha en respektfull diskussion.