En viktig dokumentär

Efter ett liv av jojo-bantande och juicefastor bestämde sig komikern och tv-producenten Fredrik Boltes för att genomgå en gastric bypass. I Min tjockumentär delar han med sig av en åtta år lång emotionell och kroppslig resa.

Fredrik Boltes beskriver det som att han alltid har varit lite av en karaktär, och trivts med det. En stor, tjock man med långa ljusa dreadlocks som hoppade runt barfota på scen med sitt reggaeband och stagediveade in i publiken, hans egen beskrivning. Den Fredrik som sitter framför mig på ett kafé i Stockholm är visserligen iförd ett par neonmönstrade tights som drar ögonen till sig, men dreadsen är borta, och så även 70 kilos övervikt.
– Jag tänkte att gastric bypass var ganska ovanligt, att det var någon sista utväg för de mest extrema. Men en procent av befolkningen har gjort det, säger han och ser sig om.
– Det är fler personer i den här parken som gjort en gastric bypass eller gastric sleeve än vad det finns personer som heter Johan. 

Fredrik hade jojo-bantat i princip hela sitt liv och testat de flesta bantningsmetoder som finns, inklusive den där man enbart dricker egenhändigt pressad grönsaksjuice i 60 dagar. Att genomgå en fetmaoperation fanns inte på kartan, det kändes som fusk, näst intill ett skönhetsingrepp, och dessutom potentiellt livsfarligt. Några år senare började han dock närma sig tanken, vågen visade 162 kilo och övervikten riskerade att få allt större fysiska konsekvenser. Dessutom ville han kunna leva ett vanligt liv med sin son. 

I SVT-serien Min tjockumentär får tittarna i fyra delar följa Fredriks tankegångar, frågor och känslor innan, under (bokstavligen) och efter hans gastric bypass-operation. Anslaget är lättsamt, Fredrik är komiker och har bland annat arbetat som producent för satirprogrammet Svenska Nyheter, men också ärligt och tja, bokstavligen naket. Han förklarar att det kändes viktigt att belysa de underliggande faktorerna till att han utvecklade vad han beskriver som ett problematiskt förhållande till mat.

– Mat är ju mer än bara mat för de flesta människor, i alla fall i västvärlden. Det är ett sätt att umgås, ett sätt att uttrycka vem man är, ett sätt att imponera på folk, ett sätt att fira och att sätta guldkant på tillvaron. Men det kan också vara ett sätt att möta sina känslor och att dämpa ångest. Det är så jävla mycket saker vi använder mat till i vår kultur. Det är ju härligt på många sätt men det fuckar ju också upp en människa. 

Mat har varit ett sätt att lugna ner sig själv på. Fredrik dricker inte alkohol, röker inte eller snusar, men efter en stressig dag har paltkoman efter en pizza varit ett sätt att varva ner och dämpa negativa känslor.
– Min obesitas handlade om ångest och stress, men också dåliga vanor. Man är uppe och jobbar till 04 på morgonen. Vad fan ska man göra, man har inte käkat någonting på hela dagen och vad är öppet när man är i Danmark? Då är det pizzerian. 

Mer än hälften av den svenska vuxna befolkningen är överviktig eller lider av fetma, obesitas, och andelen har ökat över tid. Forskningen visar att problemet är störst i socioekonomiskt svaga områden och att övervikt är något vanligare hos män än kvinnor. Trots detta är 8 av 10 de som genomgår en operation kvinnor. För Fredrik skavde det att männen inte syntes i medierapporteringen om övervikt. 
– Det stora problemet är hos killarna och jag tyckte inte att det syntes. Vi har sett tjocka tjejer det är synd om, vi har sett tjocka tjejer som det inte är synd om. Vi har sett smala tjejer som tycker att de är tjocka och tjocka tjejer som tycker de är smala. Vi har sett människor som lider av ätstörningar, vi har sett alla typer av tjejer i det där, säger han.

Vikt, bantning och kropp har onekligen en tendens att väcka känslor och Fredrik är rädd att dokumentären ska landa fel. Att folk inte ska se hela serien och inte förstå att det varken handlar om biggest loser eller en väldokumenterad bantningsberättelse på bästa sändningstid.
– Jag är livrädd för att folk ska få förutfattade meningar om varför jag berättar den här historien, vad jag vill säga eller vad jag vill inspirera andra till. Men om rätt tio killar kollar på programmet och det leder till förändring i deras liv till det bättre, är jag nöjd, säger han.

Kritik har riktats mot dokumentären för att vara en ”reklamfilm för gastric bypass” och kroppsaktivister har ansett att du ägnar dig åt fetthat. Hur tänker du kring det? 
– Jag har extremt stor respekt för alla som vill och vågar berätta sin historia i ett sånt här laddat ämne. Jag förstår att jag inte förstår vad de här personerna gått igenom. De behövs i debatten. Men när det i praktiken är de här personerna som styr debatten blir det snett ibland. Jag vill också kunna berätta min historia!

Hur har ditt förhållningssätt till mat förändrats efter operationen? 
–  För det första har jag gått mycket i terapi och tagit hand om gamla saker i mitt liv. Jag har blivit bättre på att stanna upp och känna mina känslor, tillåtit mig själv att vara stressad och att vara ledsen så att jag inte behöver trösta mig med en pizza. Mina matvanor är nog precis lika dåliga nu som då, jag äter något av chips, glass, pommes frites, godis och läsk nästan varje dag. Men det är så jävla små mängder. Jag tycker ingen som läser din tidning eller ser mitt program bara ska käka grönsaker eller sluta käka chips, det verkar dumt och ohållbart. Det svåra var inte att sluta äta pizza, det svåra var att lära sig att ta hand om sina känslor.

Hur går den grejen nu, såhär ett par år senare? 
– Det går faktiskt skitbra. Jag mår bra, sover bra, har bra relationer och en bra relation till mat. Men det kommer jag inte alltid göra, det är viktigt att tänka på. En del människor går ner all sin övervikt efter en gastric bypass och så är de lyckliga i fem eller tio år sen tills någon i familjen dör eller någon är otrogen och sen är man tillbaka till gamla varor. Om vi ses här om tio år kanske jag sitter här med två bagels och väger 160 kilo igen. Jag är med på att det kan bli så, men jag försöker vara observant på att inte trilla dit. 

Som med vilket beroende som helst alltså?
– Verkligen. Du sa det så klokt innan, man kan rent fysiskt sluta med kokain och spelmissbruk. Men du kan inte sluta äta, det går inte. Men här vill jag understryka att alla människor som lider av obesitas inte är deprimerade. Man kan vara tjock av hundra olika anledningar och det gör det ännu mer komplext. Det finns folk som inte är ett dugg deprimerade, lever ett bra liv och är i ett väl fungerande äktenskap där båda bara älskar bearnaisesås så jävla mycket. Det finns de som äter nyttigt, inte har ångest, men som har andra fysiska trubbel som gör att de väger mycket. 

Hur är relationen till din kropp idag? 
– Många andra som kallar sig för kroppsaktivister har nog haft perioder där de hatat sin kropp. Verkligen hatat den. Riktigt så illa har det aldrig varit för mig. Jag har tyckt att det är äckligt med svamp i vecken under magen men inte tänkt att jag är äcklig som person för det. Jag tycker den gör jobbet att vara en kropp bättre nu än innan, och det är ju härligt. Jag är inte vältränad på något sätt men jag kan cykla till jobbet och kan ta trapporna. I sommar har jag åkt rullskridskor med min son, vi har paddlat kajak, cyklat och klättrat. Det är lyxigt att kunna vara med på det och att inte behöva stå bredvid. Sen, jag ser snoppen nu och det går bättre på Tinder. 

Fredrik plockar fram ett rosa kort ur sin plånbok där det framgår att han genomgått en gastric bypass. Han förklarar att kortet bland annat kan användas när man går ut och äter. Frågan om anpassade portioner är inte ovanlig för restaurangägare och krögare, en procent av befolkningen har genomgått en överviktsoperation. För en restaurang som säljer cirka 500 lunchportioner om dagen innebär det att cirka fem av dessa kommer att köpas av en person som är opererad.
– När jag säger att jag gjort en gastric bypass säger ofta folk ofta “Vet du vad! Jag känner en på min syrras jobb som har gjort en sådan operation”. Då säger jag “Nejdu, du känner inte en, jag tror du känner fem. Men fyra av dem har bara inte sagt det till dig”, säger han.

Finns det ett stigma kring att vara opererad?
– Det tror jag, absolut. Att folk tror att det är fusk eller fel. Jag trodde det i 14 år. Min läkare sa till mig 2006 att jag kanske borde överväga en kirurgi. Då kände jag mest att absolut inte, att det var fel, fusk och livsfarligt. Det är dåliga människor som gör sånt, tänkte jag.

Om man inte berättar, och går ner mycket i vikt på relativt kort tid, finns det inte en risk att folk blir oroade?
– Du är inne på något intressant där. Jag väger 97 kilo nu, jag har valkar som hänger ner över byxorna, och folk skriver till mig och säger att de är oroliga för att jag ser så tunn ut. Om du hade vägt 97 kilo och haft valkar som hängde ner skulle ingen skriva och vara orolig för att du såg tunn ut. Men det gör folk till mig.

Hur känns det? 
– Jag tycker det är roligt. 

Vad är det viktigaste lärdomen du dragit från det här? 
– Att det finns hjälp att få, även för män. Det är nog fan det viktigaste. 80 procent av de som opereras är kvinnor och 95 procent av de som fick hjälp av skolkuratorn när jag gick gymnasiet var tjejer. Gifta män lever längre än ogifta och anledningen är att det finns en kvinna där som säger “Nu får du fan gå och kolla upp de där bröstsmärtorna du har”. Så om man ska ta med sig något är det att det finns jättebra hjälp att få, och inte bara för tjejer. Det här handlar inte bara om gastric bypass, det handlar om allting.

Obesitas

Världshälsoorganisationen (WHO) definierar obesitas som ”onormal eller överdriven ansamling av fettväv som utgör en risk för hälsan”. Sjukdomen försämrar livskvaliteten och ökar risken att dö i förtid. Ofta används ordet fetma, något som kan upplevas som kränkande. WHO har därför valt att använda ordet obesitas.

Min tjockumentär visas på SVT 1 tisdagar klockan 21.00 och finns i sin helhet på SVT Play.