Vad heter Greklands mest bakfulla man? Frasse Levinsson.
Det visar sig att taxichauffören har tänkt sig att vi ska småprata hela vägen från Elefthérios Venizélos-flygplatsen till Pireus, hamnstaden utanför Aten dit jag högst impulsivt beslutat mig för att åka på semester. Lustigt nog har jag ägnat flygresan åt att läsa Ensam av August Strindberg, där han beklagar sig över att kusken till hans droska vägrar sluta snacka, och lärt mig att chaufförer har velat trakassera sina passagerare med triviala samtal om väder och vind sedan människan spände fast den första vagnen på en häst. Så varför skulle just jag komma undan?
Genom bilrutan ser jag röken från skogsbranden som plågat Atens förorter de senaste dagarna. Vid kusten kan lågorna inte nå mig. Det kan däremot känslan av att jag borde ha gjort lite research inför resan. Ska jag vara ärlig trodde jag att jag hade bokat ett femstjärnigt hotell i Aten. Det var först efter att jag betalat som jag förstod att hotellet ligger i Greklands motsvarighet till Södertälje. Inte undra på att det var så billigt.
Det första jag gör efter att ha lämnat in väskorna på Pireus enda femstjärniga hotell är att googla efter en riktigt gammal taverna. Helst ska den vara så gammal att redan de gamla grekerna gick dit, men jag får nöja mig med en som har tre decennier på nacken. Ingenting skulle kunna ha överraskat mig mer än det jag får se när jag kommer fram. Uteserveringen är nämligen dekorerad med skyltar som förkunnar att den är rökfri. I en grekisk hamnstad??? Gudarna måste vara tokiga. Jag blir så jävla besviken. Inte för att jag röker till vardags. Men jag vill att andra människor ska röka i min omgivning. Jag vill åtminstone inte att det ska vara otillåtet. Kan man förbjuda rökning här kan man förbjuda vad som helst var som helst. Mitt i den olustiga tanken messar min kompis Josefine att hon ska göra horhus ikväll och undrar om jag vill följa med. Uh, varför är jag inte hemma? Eller åtminstone på en mer normal turistdestination?
Rasmus Blom-diskriminerande klädkod.
Den som någon gång varit i Grekland vet att grekerna uppfann allt utom avloppssystemet och servicen. När jag frågar servitören om jag borde beställa lite olika grejer eller bara en rätt svarar han bara att jag får beställa vad jag vill. Det blir friterade räkor, några kräftor och en öl som är så ljus att man kan se på tv genom den. Medan jag smörjer kråset funderar jag på vad jag ska göra härnäst. Hade jag varit här en vecka tidigare hade jag kunnat se Manchester City möta Sevilla i Supercupfinalen på Karaiskakis-stadion. Men eftersom jag är här nu går inte det. Däremot spelar Olympiakos mot det serbiska laget FK Čukarički i Europa League klockan 22.00 ikväll. Jag vill gå, men jag är ärligt talat lite rädd. Inför resan har olika vänner varnat mig om att Pireus är lite rough. Det jag sett under de få timmarna jag varit här styrker deras case. Husen är nedgångna och det finns knappt en yta som inte täcks av grafitti… Uh, jag låter som Pernilla Wahlgren när hon beskriver Södermalm. När blev jag en sådan jävla fegis? Svara inte. Min pappa har berättat för mig om en gång när han skulle hämta mig på förskolan och några barn ropade från ett träd att jag inte vågar klättra upp till dem. Det hade de rätt i och det var sista gången jag var vikarie.
Skjuter upp beslutet och drar och badar i hotellets takpool. Jag är ensam där. Det är förvisso skönt, men det är ytterligare ett bevis på något jag började ana redan innan jag åkte: Pireus är inte riktigt en stad man stannar och turistar i. Man sover här en natt innan man åker ut till Hydra eller någon av de andra öarna.
Jag vill äta gyros till middag. Googlar och hittar ett ställe som heter Karambelas, har 4.8 i rating och är helt draperat i Olympiakos-halsdukar och vimplar. Enkelt beslut. Dessvärre är det inte öppet. När jag kommer fram är jalusierna nere. Googlar och hittar ett nytt ställe i hamnen. Det är marginellt godare än Gyrella. Och så är det väl med grekisk mat. Sällan bättre än tre plus. Vet ni förresten vad man får om man korsar en taliban med en grekisk kypare? En mördarsnigel. När jag väntat på att få betala i över en timme ledsnar jag och tar en springnota.
Tillbaka på Theoxenia Hotel. Klockan är inte 22 än. Möjligheten att gå på fotboll lever. Juryn är fortfarande ute när mitt ex skickar en demo om vårt breakup. Om jag dör ikväll skulle jag åtminstone leva vidare i a-rotation i P3. Men jag föredrar faktiskt att leva vidare i min lägenhet och bestämmer mig därför för att dricka upp minibaren framför CNN.
Nästa dag är en stor dag. Jag ska äta lunch på Varoulko, Pireus enda Michelinrestaurang. Det är tyvärr ingenting jag tänker på när jag lastar frukostbuffétallriken full, så jag anländer lite mättare än man borde vara när man ska ta itu med en avsmakningsmeny. Till brödet får jag en dipp som består av apelsinjuiceinfuserad tomatpuré och smakar julafton och sommarlov samtidigt. Den är så god att jag funderar på att avbeställa maten och bara äta den underbara röran med sked.
Ursäkta röran.
Men det gör jag inte utan får snart in en assiett belugakaviar på persikoskivor. Lägger upp den på insta och skriver att man inte ska prata med mig innan dagens första belugakaviar. Fortsätter med det skämtet i fyra rätter, men lagom till kräfttartaren får jag nog av mig själv och det vidriga skrytet och slutar. ”Fine dining i grekiska hamnstäder brukar alltid vara bra!”, kommenterar min kompis Simon. ”De har en stjärna”, försöker jag. ”Jag på var på en restaurang i Aten som hade två stjärnor en gång. Den hette Funky Gourmet”, svarar han. Point taken. Det ska dock sägas att en sjurättersmeny här kostar 115 euro, vilket får betraktas som prisvärt även om vissa av rätterna inte håller högsta nivå. Servicen gör det fram till att notan ska betalas. Då lämnas jag på nytt ensam för en timmes ostörd kontemplation.
När jag väl fått göra rätt för mig drabbas jag av en barnslig impuls att köpa en Olympiakos-tröja. Påhejad av några glas grekiskt vin går den inte att stoppa. Trots att jag vet att den kommer gå samma öde till mötes som alla andra fotbollströjor jag köpt genom åren. Den kommer bli hängande på en galge i garderoben. Men fuck it, jag vill ha den. Dagen avslutas med CNN, minibartömning och en grekisk sallad från room service.
För att inte bli deprimerad bestämmer jag mig för en båtutflykt till Hydra, sommarens mest populära resmål bland svenska hipsters. På färjan smsar jag Nöjesguiden-alumnen Rasmus Blom, känd Hydra-entusiast och den personen jag känner som bär smoking oftast, och ber om tips på lunchhak. Han svarar att jag egentligen inte behöver några tips, eftersom det finns god enkel mat överallt, men att Ostria och Douskos är bäst för grekiskt och Il Casta för italienskt. Han säger också att jag borde gå till Pirate bar och beställa en ”Rasmus Blom”. Dessvärre gör han det först efter att jag har slagit mig ner på Psaropoula. Men det gör inte så mycket. Psaropoula har en fin terrass med utsikt över Hydras hamn och jag blir serverad en utsökt kräftpasta, som jag tvingas skölja ner med ouzo när tolv svenskar på gruppresa fördärvar utsikten med sin entré. Sedan tar jag apostlahästarna till Pirate bar och beställer en ”Rasmus Blom”. Kyparen skrattar och hämtar en Zingo. Medan jag smuttar på den kommer en tjej fram och visar sin mobil. ”I don’t want to interrupt, but nice shirt!” har hon skrivit i anteckningar. ”Thank you, it’s from Stockholm Surfboard Club”, svarar jag glatt innan jag fattar att hon är servitris på stället.
Komplimanger från anställda räknas inte och Zingon svalkar inte tillräckligt. Jag bestämmer mig för att bada och behöver inte gå långt för att hitta en klippa utan alltför många andra badgäster. Jag byter om till badbyxor och dyker i. Det sista jag ser innan mina armar krossar spegelbilden i vattnet är att jag faktiskt är glad. Det har inte hänt sen inte vet jag. Efter badet slår jag mig ner på en ny bar. De har en griffeltavla där det står "It is not bad to feel good". Jag har aldrig varit mer överens med en skylt.
Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har tidigare rest till Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.
